Fyrplatsen och dess historia i korthet

Sandhammarudden vid Skånes sydöstra hörn är sedan hundratals år tillbaka känd som en av norra Europas största skeppskyrkogårdar. De med vind och vågor vandrande sandrevlarna i kombination med de i Bornholmsgattet ofta svåra och oberäkneliga vindförhållandena var en mardröm för skepparna på segelfartygen.

Det stora antalet förlisningar ledde så småningom till att Sveriges första livräddningsstation, utrustad med en i Danmark specialtillverkad livräddningsbåt och en i England tillverkad raketapparat, placerades vid Mälarhusen c:a 3 km nordost om udden år 1855.

Dåtidens byggnadsteknik medgav inte byggande av ett stort och tungt fyrtorn på lösan sand trots att behovet av en fyr var mycket påtagligt. Under en pågående koleraepidemi i Europa år 1831 satte man dock upp en provisorisk koleldad fyr som var i funktion ett år. Så småningom uppfann fyringenjören Gustaf von Heidenstam en teknik för att förankra fyrar på sandiga områden som Sandhammaren och på denna förankring bygga pelartorn av järnfackverk. År 1859 beviljade ständerna (riksdagen) pengar för byggande av två Heidenstamfyrar på Sandhammaren och året därpå godkändes ritningarna till fyrarna. Att man byggde två fyrar berodde på att man ville undvika förväxling med de danska fyrarna på Hammeren och Christiansö.

Tidigt på våren 1861 beställde man fyrarna på Hällefors bruk efter anbudsinfordran. Linssystemen för fyrarna beställdes hos firma Henry Lepaute i Paris.

Personalbostäder och andra byggnader uppfördes år 1861. Fyrarna levererades demonterade per fartyg i maj 1862 och monterades på platsen bl.a. med hjälp av fyra montörer från tillverkaren. Båda fyrarna visade fast vitt sken i en sektor av 300 grader. Ljuskällorna var trevekiga rovoljelampor. Rovolja var ungefär det vi idag kallar rapsolja. Ljusstyrkan från vardera fyren var 2700 hefnerljus. Som jämförelse kan nämnas att fyren idag har en ljusstyrka på ungefär 400 000 hefnerljus. Ljuskällorna har under tidens gång förändrats flera gånger.

Enligt fyrdagboken ”provbrändes” lamporna den 9 oktober 1862. Och fredagen den 10 oktober kl 17.40 lokal tid – svensk normaltid infördes först år 1879 – tändes fyrarna första gången och invigdes i närvaro av ett stort antal prominenta personer. Men redan två timmar senare var fyrarna osiktbara p.g.a. stark tjocka!
Tekniken utvecklades hela tiden mot mer sofistikerade fyrkaraktärer än fast vitt sken. År 1891 installerades därför i den södra fyren en linsapparat, som med hjälp av ett loddrivet urverk gav en blixt var femte sekund, samma karaktär som den har än idag. Den norra fyren släcktes men stod kvar till 1904 då den monterades ner och förlängd med ytterligare två fackverkssektioner återmonterades på Pite Rönnskär i Bottenviken. De ursprungliga linssystemen, som kostat ungefär lika mycket som fyrarna i övrigt, fördelades på andra fyrar. Lägerholmens dåvarande fyr i Hanöbukten fick 4/5 (240 grader) av den norra fyrens system och den återstående femtedelen hamnade på bifyren till Stora Fjäderägg vid Umeå. Den södra fyrens linssystem placerades på fyren Tistlarna strax söder om Göteborg.

Livräddningsstationen flyttades till Sandhammaren år 1891 och togs ur bruk 1945. Båten och övriga anordningar står kvar i sina skjul, som sommartid är öppna för visning.

Bostadshuset år 1891.

Under transport av fyr mot norr.